Meny

Utveckling, forskning och Jurassic Park – Daniel Stighäll


Detta inlägg blir något kortare än mina tidigare, men knyter ihop två av mina tidigare bloggposter. I mitt förra inlägg skrev jag om vetenskapsmannen, och sedermera även filosofen, Michael Polanyi och hans begrepp ”den tysta dimensionen”. Man kan säga att jag tar vid där jag slutade med ännu ett citat av Polanyi som jag fastnade för.

”En verksam forskares gissningar föds ur den fantasi som söker efter upptäckter. Sådana ansträngningar riskerar att möta nederlag, men söker det aldrig; det är i själva verket längtan efter framgång som får forskaren att ta risken att misslyckas. Det finns inget annat sätt. (…) Fantasins skapande kraft får näring ur olika källor, i första hand skönheten i den oförutsedda upptäckten och spänningen i den ensamma prestationen. Men forskaren söker också professionell framgång, och om den vetenskapliga opinionen ger förtjänsten dess rätta belöning, kommer även ambitionen att tjäna som en sann sporre till upptäckter.”

Först och främst är den första meningen mycket intressant och fungerar lite som en sammanfattning till hans bok om den tysta dimensionen. Men, det han avslutar citatet med får mig att dra paralleller till en av mina tidigare bloggposter som behandlade frågan om mänsklig utveckling. Det som slår mig här – trots att Polanyi bevisligen är påtagligt intelligent och väl bevandrad inom filosofi – är avsaknaden av diskussion kring etikfrågan. I boken skriver han mycket kring moral och tradition, men just i det här citatet lyser etikdiskussionen med sin frånvaro, snarare verkar den entusiastiske forskaren Polanyi titta fram. För att kommentera delar av citatet i ljuset av min tidigare bloggpost om utveckling, så skulle det kunna bli något sådant: 

En verksam forskares gissningar föds ut den fantasi [Pandoras nyfikenhet] som söker efter upptäckter [elden som Prometheus stal och återskänkte till människan]. Sådana ansträngningar riskerar att möta nederlag, men söker det aldrig; det är i själva verket längtan efter framgång som får forskaren att ta risken att misslyckas [dvs hoppet som är kvar i Pandoras urna].

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så fann jag Polanyis bok av en händelse när jag var på biblioteket med mina söner. Likaledes av en händelse fick jag en perfekt sammanfattning av etikfrågan kring utveckling när jag såg på den banbrytande filmen Jurassic Park (1993), också med mina söner. Jag låter följande dialog från filmen avsluta detta inlägg samt fungera som ett sammanfattande exempel på hur diskussionen kring utveckling skulle kunna se ut:

Dr. Ian Malcolm: Gee, the lack of humility before nature that’s being displayed here, uh… staggers me. 

Donald Gennaro: Well thank you, Dr. Malcolm, but I think things are a little bit different then you and I had feared… 

Dr. Ian Malcolm: Yeah, I know. They’re a lot worse. 

Donald Gennaro: Now, wait a second now, we haven’t even seen the park… 

John Hammond: No, no, Donald, Donald, Donald… let him talk. There’s no reason… I want to hear every viewpoint, I really do. 

Dr. Ian Malcolm: Don’t you see the danger, John, inherent in what you’re doing here? Genetic power is the most awesome force the planet’s ever seen, but you wield it like a kid that’s found his dad’s gun. 

Donald Gennaro: It’s hardly appropriate to start hurling generalizations… 

Dr. Ian Malcolm: If I may… Um, I’ll tell you the problem with the scientific power that you’re using here, it didn’t require any discipline to attain it. You read what others had done and you took the next step. You didn’t earn the knowledge for yourselves, so you don’t take any responsibility for it. You stood on the shoulders of geniuses to accomplish something as fast as you could, and before you even knew what you had, you patented it, and packaged it, and slapped it on a plastic lunchbox, and now – [bangs on the table] – you’re selling it, you wanna sell it. Well… 

John Hammond: I don’t think you’re giving us our due credit. Our scientists have done things which nobody’s ever done before… 

Dr. Ian Malcolm: Yeah, yeah, but your scientists were so preoccupied with whether or not they could that they didn’t stop to think if they should. 

John Hammond: I simply don’t understand this Luddite attitude, especially from a scientist. I mean, how can we stand in the light of discovery, and not act? 

Dr. Ian Malcolm: What’s so great about discovery? It’s a violent, penetrative act that scars what it explores. What you call discovery, I call the rape of the natural world. 

Polanyi är tydligt övertygad att all mänsklig utveckling är av godo, och det är klart att den också kan vara det, samtidigt som han levde under ett skede i historien då många vetenskapliga upptäckter kunde missbrukas med förödande resultat. Mänskligheten har uppnått stor kunskap och skicklighet, men när det kommer till klokheten kring hur vi ska använda vår kunskap och skicklighet så är det inte alltid som den får ta sin rättmätiga plats.

 

Daniel Stighäll är konstnärlig doktorand i musik vid Luleå Tekniska Universitet med arbetsplats på Brewhouse. Varje månad står Daniel för en betraktelse kring musik och konst i relation till omvärlden.

Webbyrå mkmedia
Till toppen