Meny

Upplevelsen av musik


Fladdrig luft.

Vad är musik? Jo, bara fladdrig luft.

Nån slår på en sträng eller blåser i ett rör, luften börjar fladdra och en människa 40 meter bort börjar gråta. Det är fullkomligt magiskt, har ni tänkt på det? Genom luften, in i örat, fladder fladder, håret reser sig på armar och ben, livet fylls med glädje, innehåll och mening och ännu märkligare är att ett annat framförande av exakt samma toner kan lämna oss totalt oberörda. Ändå fladdrar ju luften, alltså fysikaliskt sett, likadant. I alla fall nästan. Kanske det till och med är så att en ”luft-fladder-mätare” knappt ens skulle märka skillnaden. Hur kan starka känslor komprimeras in i en ton? Visst är det magiskt?

”För min del har denna fladdriga luft totalt tagit över mitt liv; gjort mig galen, asocial, lycklig, kär, gjort mig till pappa och just nu till radiopratare. Jag heter Ale Möller, är musikant och hälsar er i denna stund välkomna till mitt program.” (Ale Möller, ”Sommar i P1” 1 augusti 2002. Programmet kan höras på Sveriges Radios hemsida)

Jag fascineras av fenomenet att beröras av musik, av sensationen eller upplevelsen. Hur kommer det sig att man, åtminstone de flesta, kan få starka upplevelser av musik? Och varför?

Jag ska erkänna på en gång att jag inte har svaret på de frågorna, det kanske helt enkelt inte går att svara på, men det är ett ämne som just nu är mycket aktuellt för mig. Tydligen var det också aktuellt för Charles Darwin som i sin berömda bok The descent of man, and selection in relation to sex skrev följande om sångens och musikens användning:

”With man song is generally admitted to be the basis or origin of instrumental music. As neither the enjoyment nor the capacity of producing musical notes are faculties of the least direct use to man in reference to Ms ordinary habits of life, they must be ranked amongst the most mysterious with which he is endowed. They are present, though in a very rude and as it appears almost latent condition, in men of all races, even, the most savage; but so different is the taste of the different races, that our music gives not the least pleasure to savages, and their music is to us hideous and unmeaning.” (Darwin, C. (1871) The descent of man, and selection in relation to sex, s. 333 kap. XIX)

Darwins text ger ju prov på dåtidens bedrövliga och numer mycket föråldrade syn på rasbegrepp samt på andra kulturer. Om man bortser från detta i just det här fallet så anknyter texten emellertid till det mysterium musiken utgör för oss människor. Vad kommer den ifrån och vad är den bra för?

En studie, som delvis tar avstamp i Darwins text här ovan, är Unraveling the Mystery of Music: Music as an Evolved Group Process (2013) utförd av Chris Loersch (University of Colorado) och Nathan L. Arbuckle (University of Ontario Institute of Technology). Den studien kommer fram till att musik åtminstone spelar en viktig roll i grupprocesser; ”a special form of social cognition that may have evolved to serve the intense social needs of our species.” Studien fortsätter med att göra kopplingar till varför människor får musikupplevelser:

”This helps provide one answer for the basic mystery of why music evokes emotions (Juslin & Västfjäll, 2008) and suggests that the powerful psychological pull of music in modern life may derive from its innate ability to connect us to others.”

Ser man bakåt i tiden, drygt 500 år, så finner man följande citat som ansluter till de ovanstående texterna, denna gång i ett förord av musikteoretikern Carlo Valgulio, 1507:

”I believe that there is no one in the world so insensitive, so leaden, that he is not moved by song.”

Om man nu inte kan påvisa varför musik påverkar oss människor (och kanske även djur? Det här numera välkända filmklippet kanske kan tala för det: https://youtu.be/CEQuDyuQFKE) så kan man i alla fall utan större problem påvisa att musik i alla tider har påverkat oss.

I mitt doktorandarbete intresserar jag mig mycket för den utveckling i musikhistorien som ledde fram till de första operorna. Den första riktiga operan anses – oftast i alla fall! – vara Dafne, skriven av Jacopo Peri år 1598. Den anses också ha uppstått som ett resultat av arbetet i en slags studiecirkel bestående av lärda personer som fördjupade sig i renässansens humanistiska tankegångar. Just den här studiecirkeln, eller diskussionsgruppen, sammankallades av den florentinske adelsmannen Giovanni Bardi och brukar gå under namnet den florentinska cameratan. Några av de personer som ingick i denna diskussionsgrupp var bland annat den tidigare nämnde Jacopo Peri (som var en framstående sångare), Giulio Caccini (även han en sångare) och Vicenzo Gallilei (en lutenist men kanske främst känd som far till astronomen Gallileo Gallilei). Deras gemensamma strävan var att återuppliva det antika grekiska musikdramat, ett mål som länge hade existerat för de humanistiskt intresserade musikerna under 1500-talet. Det som främst fascinerade camerata-medlemmarna var de antika musikdramornas väldokumenterade förmåga att just väcka och beröra åhörarnas känslor, en egenskap som de tyckte att musiken i deras samtid inte längre kunde åstadkomma.

För att återgå till Ale Möller och hans introduktion till sitt sommarprat så poängterar han en viktig problematik. Han påpekar riktigt nog att man inte med säkerhet kan veta att ett till synes identiskt framförande kan påverka en person på samma sätt varje gång, eller ens om det påverkar olika personer på samma sätt. Carlo Valgulio kan möjligtvis vara inne på något liknande, men han hävdar att ingen är så okänslig att han inte berörs av sång – vilket ju kan tolkas som att man både berörs positivt eller negativt, men dock berörs man. Alltså: många – men förmodligen inte alla – påverkas av musik, men upplevelsen kan vara mycket olika och framför allt så kan man inte styra hur upplevelsen kommer att bli.

Som utövande musiker kan man alltså aldrig riktigt veta hur framförandet kommer mottas. Det enda vi kan göra är att optimera förberedelserna. Under en tid bedrev jag japanskt bågskytte – Kyudooch jag har många gånger insett likheterna som finns mellan detta och musikutövande. Tidigare ingick kyudo som en del i samurajernas olika stridskonster, men idag betraktas det som en blandning mellan en konstart, sport och meditation. Såsom många uttryck inom japansk kultur så är kyudo starkt förknippat med ett gediget hantverk och ritual – på liknande sätt som musikutövande. Man måste stå och röra sig på rätt sätt samt ”bygga upp” de olika momenten efter ett visst mönster för att slutligen låta pilen flyga. Beroende på utövarens tekniska nivå och erfarenhet, samt inte minst inre lugn och stabilitet, kan kraften och precisionen i pilen förbättras avsevärt. Likheten mellan musikutövning och kyudo-utövning är således stor. Som utövare får man också tänka sig ett mål man vill uppnå – en målbild att sikta mot – om det så är en perfekt träff i mato, eller att ens publik ska få en specifik upplevelse.

När man väl låter pilen flyga, och när man väl har spelat sin sista ton, kan man inte längre påverka dess bana och man vet inte om den kommer att nå det avsedda målet.

Jag har en önskan att använda musik för att påverka människor (fast uteslutande på ett positivt sätt). Trots att jag vet att det inte går att styra hur upplevelsen kommer att bli, så är jag i alla fall övertygad om att musik kan användas som medel till att öppna åhörarnas sinnen och bli mottagliga för funderingar kring tankar och frågor som är viktiga att reflektera över. Detta är den målbild jag använder i förberedelserna inför mitt musikutövande.

Webbyrå mkmedia
Till toppen