Meny

Tomas Hulenvik vinner pris på Warszawa filmfestival


Filmen ”Hur man stoppar ett bröllop” vann nyligen pris för bästa film på Warszawa filmfestival. All musik är skriven och producerad i Element Studio i Brewhouse. Vi gratulerar och tar reda på lite mer om processen av kompositören Tomas Hulenvik.

Tomas är väldigt glad och stolt när vi träffas vid soffgruppen i Brewhouse entré. Han hoppas så klart att denna tunga utmärkelse och alla festivalinbjudning som trillar in nu även ska leda till svensk biodistribution.

tomas

Om sitt jobb med att musiksätta långfilmen har han följande att säga:

”Jag och regissören Drazen Kuljanin hade ett nära samarbete, då jag spelade in saker i studion. Vi pratade om ungefär hur musiken skulle vara. Det var väldigt vaga föreställningar i början från båda håll, men jag började arbeta. Ganska snart skickade jag ner mina första förslag till honom via nätet och han lade in dem i timeline då han satt och klippte filmen. Sen skickade jag fler saker… vi pratade mer… kastade de tidigare förslagen… sen skickade jag nya saker… sen diskuterade vi ännu mer. Så höll det på.

Det var en ganska krävande process, men på grund av den ihärdiga dialogen och det idoga arbetandet så kom vi närmre och närmre en sanning. Efter många hundra timmar var och en på sitt håll så var vi nästan nöjda.

Då tog sista fasen av inspelandet vid och jag bytte ut en del material. Några extra pålägg gjordes, bland annat valthorn (spelat av Daniel Arnesson) och lite extra gitarrer (spelade av Martin Ödlund), och även trummorna spelade jag om. I detta skede tog jag med min kollega Linus Andersson här i Elementstudion, som fick styra dessa slutgiltiga påläggsinspelningarna. I och med att hans enorma kunskap om mikrofonplacering och inspelningsteknik vida överträffar min så föll det sig naturligt att i detta slutskede ta med honom och på så vis lyfta slutresultatet till den imponerande nivå det faktiskt resulterade i.

Jag är väldigt nöjd att få ha varit en bidragande del till denna film som uppenbarligen gjorde succépå Warszawa filmfestival. På första visningen i en salong som rymde 450 besökare fanns det några ströplatser ledigan, men resterande två visningar var tokslutsålda och inför söndagen då vinnarfilmerna visades en gång till så skickades det ut nödrop via internet från folk som hade biljett till någon annan film, men ville byta så att de kunde se ”How to stop a wedding” istället. Det känns lite som en saga och när man dessutom vet att det säkert satt 500 i salongen, då även trapporna var fyllda med besökare, så känns det ju som att man ganska säkert kan definiera vårt deltagande i Warszawa som en succé.

I och med denna slutbild från festivalen med överfylld salong och stående ovationer så blir perspektivet blir ganska fint på vart en sådan resa kan ta vägen. Var den börjar. I vissa fall som detta så bör man aldrig initialt ha något alltför lukrativt uppsåt som slutmål som den starkast lysande ledstjärnan. Speciellt inte om man arbetar i dessa independentsammanhang som man får klassa detta som. Händer det så händer det. Men för att komma framåt i dessa fall så krävs en stor insats som under tiden man arbetar inte gör annat än slukar tid och energi och man arbetar alla timmar gratis i hopp om ett fantastiskt resultat.
Men man gör det för att konstverket i slutändan ska bli så bra som möjligt och man får bidra med det man kan. Självklart blir ju detta dessutom en sorts investering inför framtiden då man förhoppningsvis kommer kunna kräva andra förutsättningar för arbetet, men filmbranschen är ju inte helt lätt att komma in i. Detta är ju ett sätt, men vad det ska resultera i har man ju inte en aning om. Att det skulle leda till vinst i vår kategori vid en A-festival hade varken jag, Drazen eller någon annan egentligen ens kunnat drömma om.

Fina utnämningar till trots så är det är insatsen dessförinnan som jag är mest stolt över. På vilket sätt man tagit myrsteg fram och sen ett älgakliv tillbaka, och på en vecka gjort massa saker, men ingenting har varit klockrent. Då är det bara att börja om.

Jag tänker tillbaka på telefonsamtal i februari ute i korridoren på tredje våningen här i Brewhouse. Då kunde den trevande konversation låta ungefär så här:

– Näe, det här är inte rätt.

– Nä, jag vet, men det känns inte som jag vet hur jag ska komma vidare…

– Kan du kanske testa att göra något lite mer indie…

– Ok. Släng allt det du har till scen 4. Jag skickar någonting imorgon, och så blir det elgitarr och tamburin och lite mer moll och lite lägre tempo istället. Ok?

– Ja, men det låter bra. Vi ser om det funkar.

– Hörs imorgon!

– Japp. Gott snack!

– Detsamma. Hej!

Hoppas att det kan bli någon Sverigedistribution på filmen. Det får framtiden utvisa. Inget vi vet något om ännu, men förhoppningsvis ska festivalpris kunna hjälpa en sådan sak. Nu är i alla fall snöbollen i rullning så so far, so good. Vi får se vad som händer. Förhoppningsvis kan ni framöver gå på bio och se ”Hur man stoppar ett bröllop” och förhoppningsvis så gillar ni den.”

Här är lite övrig musik av Tomas Hulenvik, inklusive det översta spåret som är en förlängd variant av filmtemat.

Och här är låten på Spotify som har en väldigt central position i filmen. Det var speciellt den alla pratade om, så väl recensenter som jury och besökare (även den inspelad i Elementstudion – dock för några år sedan).

Utnämningarna på Warszawa filmfestival.

Telefonsamtal från Sveriges Radio dagen efter vinsten.

Webbyrå mkmedia
Till toppen