Meny

Om tyst kunskap – Daniel Stighäll


PastedGraphic-1

Häromdagen, när jag var med mina söner på stadsbiblioteket här i Göteborg, så hittade jag av en händelse en bok som fångade mitt intresse. Nej, det var inte en ännu oläst ”Lasse Majas Detektivbyrå” (som mina söner var ute efter) utan en bok av vetenskapsmannen Michael Polanyi (1891–1976). Denna bok var bekant för mig sedan tidigare, den är relativt välkänd och förekommer ofta som litteratur inom konstnärlig forskning.

Polanyi började sin karriär tidigt och publicerade sin första artikel i fysisk kemi – om den hydrocefala vätskans kemi (!) – när han var endast 19 år. Han fortsatte på samma bana och blev välkänd världen över som en i hög grad nydanande forskare. Som en reaktion på nazipolitiken avgick han 1933 från sin tjänst vid Kaiser Wilhelm-institutet i Tyskland för att tillträda en professur i fysisk kemi vid universitetet i Manchester. Vid sidan om sin forskning i fysisk kemi hade han även ett stort intresse för samhällsvetenskap och 1948 lämnade han sin professur i fysisk kemi för en ny sådan i samhällsvetenskap, också den vid universitetet i Manchester. Det var först senare i sin karriär som han kom in på den filosofiska banan, men även här gjorde han ett tydligt avtryck. 

Boken jag hittade var en svensk översättning av hans ”Den tysta dimensionen” – The tacit dimension på engelska – från 1966. I denna lilla behändiga men mycket innehållsrika bok, ger han bland annat en detaljerad beskrivning på hur forskning bedrivs i samhället. Han beskriver det som i dag kallas peer-review, men som han i sin bok kallar principen om ömsesidig kontroll, varigenom den vetenskapliga opinionen bildas, det vill säga det självkontrollerande system inom forskarvärlden som garanterar kvalitén på nya rön. Han skriver att ”Det är uppenbart att bara forskare som arbetar på närbesläktade områden är kompetenta att utöva direkt auktoritet över varandra, men deras personliga områden bildar räckor av överlappande grannskap som sträcker sig över hela det vetenskapliga fältet.

Förutom det beskriver han också sin ”upptäckt” som han kallar för just den tysta dimensionen, vilken går ut på att man vet mer än vad man själv kan säga eller beskriva. Som ett exempel på detta beskriver han hur vi kan känna igen ett välbekant ansikte bland miljoner andra. Om vi blir tillfrågade hur vi kan känna igen detta ansikte så kan vi som regel inte förklara det, men om vi skulle få möjlighet att göra en så kallad ”fantombild” (med hjälp av metoden polisen använder där man väljer mellan många olika former på näsor, öron, kindben) så skulle man förmodligen kunna frambringa en sådan med stor likhet till det aktuella ansiktet. Han ger fler exempel på denna tysta kunskap genom ett par psykologiska experiment som genomfördes 1949, vilka bland annat innefattade elchocker (varför var man så förtjust i såna experiment runt den tiden?) som pekade i samma riktning: vi har någon form av tyst kunskap som används under vissa speciella förutsättningar.

Polanyi skriver också om hur den vetenskapliga forskningen helt och hållet strävar åt det motsatta hållet från hans teorier – ”Den moderna vetenskapens uttalade syfte är att upprätta en strikt oberoende, objektiv kunskap. Varje avsteg från detta ideal accepteras bara som en temporär brist, som vi måste sikta på att undanröja.” – och här följer en av hans viktiga slutsatser – ”Men antag att tyst tänkande utgör en oumbärlig del av all kunskap, då skulle idealet att avlägsna varje personligt element från kunskapen i själva verket leda till förstörelse av den. Den exakta vetenskapens ideal skulle visa sig vara i grunden vilseledande och kanske också en källa till förödande misstag.”

Han använder sedan en stor del av boken till att påvisa existensen av denna tysta kunskap på olika sätt, och att vi faktiskt redan använder oss av den. Det som är intressant med detta ur ett konstnärligt forskningsperspektiv, är att det ofta visar sig att man som artist-researcher (observera att jag, när jag använder mig av det begreppet, avser alla konstinriktningar inom vilka det bedrivs forskning) använder sig av någon form av tyst kunskap i sitt arbete. Personligen anser jag att det gränsar till, eller till och med flyter ihop med, begreppet intuition – åtminstone är gränserna mellan dessa begrepp tyst kunskap och intuition mycket flytande. Ett annat begrepp som är ofta förekommande inom detta forskningsfält, vilket likaledes torde ha en flytande gräns med de två tidigare nämnda begreppen, är embodied knowledge, det vill säga förkroppsligad kunskap. I en avhandling jag läste alldeles nyligen – som behandlade danskoreografi och robotik (robotar som dansar) så användes begreppet ”kroppsintelligens” vilket är närbesläktat eller till och med detsamma som embodied knowledge, ett mycket intressant ämne som jag kommer skriva mer om en annan gång. 

Förutom att beskriva hur den vetenskapliga forskningen bedrevs (på hans tid, åtminstone) så berör Polanyi också det konstnärliga såväl som det idrottsliga och tekniska. Därmed, menar jag, att han redan 1966 är inne på den förkroppsligade kunskapen, som ju även den är tyst och intuitiv. Han beskriver den tysta kunskapens användande med att ”De manifesteras i det vetenskapliga och konstnärliga geniets tysta förmåga. Härefter kan den skickliga diagnostikens konst anföras som en något försvagad form av en forskares upptäckt, och i samma klass skulle vi kunna sätta utövandet av färdigheter, såväl konstnärliga som idrottsliga eller tekniska.”

Det jag finner speciellt fascinerande med Polanyi och hans tysta dimension – av kunskap – är att det var något han kom fram till efter en lång och framgångsrik karriär som vetenskapsman. Trots att han under lång tid av sitt professionella liv har arbetat inom det fält vars syfte ”är att upprätta en strikt oberoende, objektiv kunskap”, som han själv beskriver det, så har han ändå kommit fram till detta faktum att ”vi kan veta mer än vi kan säga, och att denna tysta kunskap är direkt avgörande för fortsatt forskning och utveckling. Här har vi också beröringspunkten med konstnärlig forskning, eftersom den ofta tar sitt avstamp i den tysta, förkroppsligade och intuitiva kunskapen – som varje människa har – och försöker förstå vad den är, eller kan vara, samt beskriva den.

 

Daniel Stighäll är konstnärlig doktorand i musik vid Luleå Tekniska Universitet med arbetsplats på Brewhouse. Varje månad står Daniel för en betraktelse kring musik och konst i relation till omvärlden.

Webbyrå mkmedia
Till toppen