Meny

Om ”Hopp” och ”Nyfikenhet”, och frågan ”Är all utveckling bra?”


Under sommaren har jag ägnat mycket tid åt att läsa en hel del litteratur med anknytning till mitt doktorandarbete. Förutom musikrelaterad litteratur har jag också haft förmånen att fördjupa mig i de antika grekiska tragedierna och det är när jag läser myterna om Prometheus och Pandora som frågan – Är all utveckling bra? – uppstår. Vad är det i så fall som gör den ”bra” eller ”dålig”?

Daniel Stighäll på Brewhouse

Myten om Prometheus behandlas bland annat i en pjäs av Aiskylos skriven cirka år 460-450 f Kr. Det var en trilogi från början men endast den första delen är bevarad i sin helhet till våra dagar – ”Den fjättrade Prometheus”. Här beskrivs hur Prometheus får sitt straff för att ha återskänkt kunskapen om eld till människan (eld är i själva verket en metafor för grekiskans techne – det vill säga all mänsklig utveckling, kunnande och skicklighet). Han spikas fast – korsfästs faktiskt – vid en klippa vid världens slut, han blir till och med spetsad av ett spjut och kan sägas vara den första gud som offrar sig själv för oss människor.

Zeus, som medverkar indirekt i berättelsen, framställs som en utpräglad tyrann eller diktator, Prometheus snarast som en ickevåldsaktivist som stoiskt tar emot sitt straff – han vet att Zeus kommer låta plåga honom i oöverskådliga tider för sitt brott, men Prometheus uthärdar plågorna också för att han sitter inne med kunskap, han vet, och det är kunskap som Zeus behöver eftersom den avslöjar hur han en dag kommer störtas från makten. Denna kunskap gör också att Prometheus vet att Zeus är beroende av honom och att han därför inte kan dödas.

Ungefär samtidigt som detta sker skapas den första kvinnan – Pandora. I Hesiodos version skapas hon som ett straff för att männen mottog eldens gåva. Det står för mig helt klart att detta endast var ännu ett uttryck för ett av historiens kvinnoförtryck. Hesiodos levde i en synnerligen patriarkalisk tidsålder och man vet att äldre motsvarigheter av Pandora (som betyder ”hon som fått alla gåvor”) kallades Anesidora (”hon som sänder ut alla gåvor) och snarare var att likna vid skördegudinnan Demeter.

Tvärtemot allt detta snack om Pandora som ett straff så är det just hon som skänker mänskligheten nyckeln till Prometheus gåva – nyfikenhet och hopp.

Pandoras hemgift är en urna med lock (som under historien har felöversatts till ”ask”) som hon fått från Zeus med strikta förhållningsorder – den får absolut inte öppnas!

En egenskap hon har fått från Gudarna är emellertid den mänskliga nyfikenheten vilket leder till att hon till slut inte kan hålla sig, utan öppnar locket och släpper ut all världens ondska och sjukdomar. Hon lyckas dock stänga locket igen just innan hoppet slipper ut ur urnan – därav uttrycket att hoppet är det sista som lämnar människan.

Detta baktalande av den grekiska motsvarigheten till den första kvinnan har levt kvar och inympades även i den kristna religionen (eller om det skedde parallellt?) och man har därför förbisett de två egenskaper som hon, framför allt, bidragit med till mänskligheten: nyfikenhet och hopp.

Det är här som det viktiga sker – utan Pandora är Prometheus-myten inkomplett just för dessa två så mänskliga egenskaper: Prometheus återskänker techne till människorna, men utan nyfikenheten, som Pandora bevisligen besitter, så hade vi människor inte haft den drivkraft som krävs för att utnyttja techne för vår utveckling. När Pandora väl lyckas stänga urnan så har hoppet fastnat under kanten på urnans öppning och det är just med hoppet om att åstadkomma något gott, i kombination med nyfikenhet att se om vi kan lyckas, som vi människor strävar efter utveckling. Men alla olyckor som släppts ut ur urnan finns alltjämt kvar i världen och allt som åstadkommits av människan – från början tänkt att vara till något gott – kan alltid användas till något ont. De främsta exemplen, i mitt tycke, är kärnkraft och genteknik, men det som kanske kommer att bli mänsklighetens främsta och värsta exempel på just detta – då Prometheus techne används i sin yttersta form – är den dagen då den artificiella intelligensen överskrider människans egen.

Så, är då all utveckling av godo? Nej, men den kan vara det, och det som bestämmer om den är bra eller dålig är på vilket sätt den används. Här kan inte Prometheus eller några andra gudar hjälpa oss, utan frågan om etik har lämnats obesvarad till mänskligheten och är något som också har diskuterats ända sedan de gamla grekerna.

/ Daniel Stighäll, konstnärlig doktorand vid Luleå Tekniska Universitet med arbetsplats på Brewhouse.

Webbyrå mkmedia
Till toppen