Meny

Mousiké – Daniel Stighäll


Vårt ord musik kommer som så mycket annat från grekiskan och begreppet Mousiké. Vårt användande av ordet musik skiljer sig ganska väsentligt från den ursprungliga betydelsen då det under antiken inte enbart innefattade musik, utan var ett mycket vidare begrepp. Mousiké definieras som konstarterna de nio muserna rådde över. (Mittica, 2015) skriver att Mousiké was to the Ancient Greeks the art of the Muses practised by the mousikoi: minstrels, musicians, poets, and sometimes dancers. This is the oldest cultural expression known to us, and at least until the fifth century BC it was marked by the unity of poetry, melody and dancing. (s. 29) och (Babich, 2005) fördjupar begreppet ytterligare:
Mousike (…) is defined as “any art over which the Muses presided, esp. music or lyric poetry.” For Homer, the art of the Muse (Mousa, Moisa, Mosa) embraced the broadest range of the fine arts as eloquence or cultivation in general. And to be mousomai, for Pericles, meant to be educated or cultured. Thus the appellation musical (mousikos) would characterize one “skilled in music” but also “generally, a votary of the Muses, a man of letters and accomplishment, a scholar”. (s. 172)

Dessa konstarter, och dess tillhörande gudinna, är följande:

Lyrisk sång, kärlekspoesi – Erato

Melodi och sång – Euterpe

Hjältedikt, episk poesi – Kalliope

Historieförmedling – Klio

Tragedi och sorgediktning – Melpomene

Religiös hymn, dans och pantomim – Polyhymnia

Körlyrik och dans – Terpsichore

Komedi – Thalia

Astronomi – Urania

Det är inte enbart musik som har fått sitt namn från muserna och mousiké utan även museum – ursprungligen från grekiskans Μουσεῖον ‎(= Mouseîon), som betyder ”musernas tempel”, via latinets mūsēum.

Något som bör tilläggas är att vissa av musernas konstarter har andra betydelser för oss idag än vad de hade under antiken. Exempelvis handlade inte komedi om skämtsam underhållning, snarare var det dramatiserat historieberättande som inte hade ett tragiskt slut (för i så fall var det en tragedi). Några av muserna tycks råda över samma, eller åtminstone liknande, konstart – såsom Polyhymnia och Terpsichore eller Erato och Euterpe – men förklaringen till detta är att olika typer av sånger eller danser förknippades med olika användningsområden.

polyhymnia-drawing11

Konstarterna det handlar om var alltså främst de talade och sjungna konsterna, samt även dans och pantomim. Därför kanske man reagerar på att även Astronomi ingår i listan. Det kan dels förklaras med att musikens intervaller och samklanger, och hur dessa påverkade människor, hängde tätt samman med planeternas rörelser och hur dessa på liknande sätt påverkade människor, dels med religionshistoria: planeterna och himlakropparna sågs som gudar och gudinnor och gavs även namn efter sådana.

Musernas mytiska ursprung kommer från ett fjärran förflutet, då förmedling av historia och utbildning i allmänhet inte gjordes i skrift utan förmedlades – ur minnet – genom tal och sång. Exempelvis är hela Iliaden (som består av händelser som man numer vet har historiska belägg) ursprungligen sånger framförda av dåtidens främsta historieberättare – samt även dramatiserat med pantomim och dans. Det är därför inte så underligt att muserna var döttrar till just minnets gudinna Mnemosyne. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Titaner)

Det som fascinerar mig mest i allt detta är att mousiké alltid var en kombination av dessa konstarter. I citatet av Mittica här ovan står att it was marked by the unity of poetry, melody and dancing vilket också (Lippman, 1963) bekräftar på följande sätt:

The complete combination of poetry, melody, and dance, however, was the ideal type of music as well as the predominant type; and it must therefore be our point of reference in the study of both Greek music and Greek poetry. (s. 195)

Musik handlade alltså om kombinationen att framföra historia eller drama i samklang med melodi och pantomim eller dans, vilket skiljer sig ganska radikalt från dagens uppdelning mellan de olika konstområdena, alla konsterna hängde ihop och var beroende av varandra.

På Wikipedia står också följande:

The Muses are the inspirational goddesses of literature, science, and the arts in Greek mythology. They were considered the source of the knowledge embodied in the poetry, lyric songs, and myths that were related orally for centuries in these ancient cultures. (https://en.wikipedia.org/wiki/Muses)

Nyckelord här är the knowledge embodied in de olika konsterna, för mousiké handlade om utbildning och att förmedla den historia och kunskap som fanns inkorporerad i sångdiktningen, samt musikens, poesins och dramats magiska egenskaper vilka åstadkom en själslig retning och rening – katharsis:

… music is both a cure and a cause of the disturbance, for if it does not produce it altogether, it certainly brings about an intensification. The resultant cure, accordingly, is homeopathic rather than allopathic; the final calm – or exhaustion – is not the outcome of soothing music but of catharsis or emotional discharge.

(…)

Thus we are dealing not only with a medical phenomenon but also with a spiritual one, not simply with a purification but with a heightening of human power until it becomes identified with divinity. In terms of religious activity, this is the route of mysticism rather than reason, or of emotion rather than contemplation; it is turned inward to the divine in man rather than outward to the heavens. (Lippman, s. 189)

Hela detta fenomen – mousiké – som jag beskrivit här ovan, är ett ämne som jag på senare tid fördjupat mig i därför att, om man ser på sitt musicerande ur ett mousiké-perspektiv, ter det sig ganska enkelspårigt, eller kanske snarare tvådimensionellt. Föreställ er att man framför dansmusik utan att någon dansar, dataspelsmusik utan att man samtidigt spelar spelet eller filmmusik utan att man ser filmen. Förvisso, om man har sett den aktuella filmen tidigare så kan man säkert återuppleva den för sitt inre öga – men visst skulle det te sig tämligen platt, jämfört med om man fick upplevelsen i sin helhet? Eller, för att observera det ur olika vinklar, tänk er att se en film helt utan musik, eller dialog!

Men, som så många gånger i mina tidigare bloggar, så kanske frågan uppstår: vad har detta för relevans för oss idag?

Kanske ingen omedelbar relevans, annat än att det är väldigt intressant, men det hör till saken att även Sokrates i sina tankegångar involverade musiken, och när man läser dessa kan i alla fall inte jag låta bli att börja fundera över relevansen för detta i dagens samhälle. I skrifterna som går under samlingsnamnet Staten (nedtecknade av Platon) menar Sokrates att det bästa sättet att lösa samhällsproblem är utbildning som består av en balans mellan mousiké och gymnastik. Detta för att det skulle skapa harmoni mellan kropp och själ.

Nu när det på många håll upplevs som att vi har brister i utbildningssystemet är det intressant att konstatera att just dessa ämnen, mousiké (för oss mer kända som estetiska ämnen) och gymnastik, är sådana som har nedprioriterats och i många fall till och med tagits bort helt i skolundervisningen. (Dalnäs, 2016) behandlar just detta i sin debattartikel Vi behöver konstarterna för att förstå vår omvärld (http://www.dn.se/debatt/vi-behover-konstarterna-for-att-forsta-var-omvarld).

Det är givetvis väl optimistiskt att tro att man kan applicera idéer som är flera tusen år gamla för att lösa alla samhällsproblem, eller att det skulle fungera, men jag tycker att det finns grundläggande tankegångar i detta som är väl värda att reflektera över.

Ett närliggande exempel, i Göteborg, är de många skottlossningar som har inträffat under de senaste åren – med både allvarliga skador och dödsfall som resultat. Vid ett sådant tillfälle – det var i oktober 2013 – läste jag att endast en av alla dessa incidenter redan då hade kostat samhället 2,8 miljoner kronor – i form av polisarbete och räddningstjänst, sjukvård, rättegångskostnader och liknande. Givetvis var inte kostnader av mer långvariga effekter inräknade – såsom vård av psykiska besvär hos de anhöriga (som en del av sorgearbetet) eller eskalerande våld i form av hämndaktioner, för att nämna några exempel – eftersom sådana effekter är nästan omöjliga att överblicka.

Samtidigt som detta inträffade hotades kulturskolan samt El Sistema att läggas ned i samma område som skjutningarna hade inträffat. Jag kunde inte låta bli att fundera vad som hade hänt om man istället hade kunnat investera dessa miljoner (som är stora summor i ett kulturarbetarperspektiv), på ett tidigt stadium, i kultur- och idrottsverksamheter i dessa utsatta områden. Man kan till exempel se vad El sistema – som nu initierats på ett flertal håll i Sverige – har haft för effekt i dess ursprungsland Venezuela. Lyckligtvis upplever El sistema i Sverige ett uppsving just nu och man får hoppas att det kan kompensera för en del av bortfallet av de estetiska ämnena i grundskolan.

De flesta är nog överens om att idrottsaktiviteter har en god effekt för hälsan – både den fysiska och den psykiska – för människor i alla åldrar, men ett problem är att sådana aktiviteter oftast innefattar ett tävlingsmoment och det är inte alltid som det är av godo. Som ett komplement till detta kan en kulturell aktivitet innebära en balansering, då man i exempelvis orkester- eller ensemblespel kommer ifrån tävlingsmomentet eftersom alla strävar mot samma mål – att spela en låt eller framföra en hel konsert – samt att man kombinerar kreativt arbete med social samvaro.

Sokrates kanske inte var så dum ändå.

Källor:

Babich, B. (2005). Mousike techne: e Philosophical Practice of Music in Plato, Nietzsche, and Heidegger. Articles and Chapters in Academic Book Collections., Paper 23.

Dalnäs, U. (2016c). Nedmonteringen av de estetiska ämnena i skolan riskerar att hämma samhällsutvecklingen. Dagens Nyheter.

Lippman, E. A. (1963). The sources and development of the ethical view of music in ancient Greece. The Musical Quarterly.

Mittica, M. P. (2015). When the world was mousiké: on the origins of the relationship between law and music. Law and Humanities, 9:1, 29-54.

Webbyrå mkmedia
Till toppen