Meny

Iskristaller, blåvalar och oförutsedda mönster – Daniel Stighäll


”The point is, art never stopped a war and never got anybody a job. That was never its function. Art cannot change events. But it can change people. It can affect people so that they are changed … because people are changed by art — enriched, ennobled, encouraged — they then act in a way that may affect the course of events … by the way they vote, they behave, by the way they think.”

Leonard Bernstein, Amerikansk kompositör och dirigent.

Bloggpost Brewhouse feb 2016

Vatten är lite magiskt.

Enligt Wikipedia är blåvalen troligtvis det största djuret som någonsin har levt på jorden. På land skulle en fullvuxen blåval väga 150 till 200 ton, men i vattnet är den – som genom ett mirakel – helt viktlös.

Vatten, eller diväteoxid, är magiskt på många fler sätt, men vi tar det för en självklarhet. Det är en grundförutsättning för allt känt liv på jorden (och så vitt man än så länge vet även i övriga universum), icke minst gäller det för oss människor. En kvalificerad gissning är att detta är främsta orsaken till att vi vet så mycket om vattnet och vattenmolekylen.

Exempelvis vet vi från fysiken att molekylen ändrar tillstånd vid olika temperaturer – temperaturer som var vägledande för vår egen uppsalaforskare Anders Celsius (1701–1744) när han graderade sin termometer – och att ämnet har lägre densitet i fast form än i flytande samt har högst densitet vid +4 grader Celsius. Det är detta som gör att isen ligger på ytan av sjöarna på vintern och att vattnet vid botten av sjöarna aldrig håller lägre temperatur än +4 grader Celsius, vilket är avgörande för att många vattenlevande djur (exempelvis fiskar) ska kunna överleva vintern. Från kemin vet vi vilka sorters atomer vattenmolekylen är uppbyggd av. Från medicin vet vi att våra kroppar behöver detta ämne för att inte torka ut, för att vi inom anatomin fått reda på att människokroppen till största delen består av detta ämne.

Detta är exempel på kunskap som vi har fått från några traditionella forskningsområden. Det finns helt säkert en väldig massa mer kunskap om vatten som jag inte har räknat upp eller ens känner till. Säkerligen är en del av denna ouppräknade kunskap sådan som också kan anses livsviktig för oss människor och andra livsformer på Jorden, men helt säkert finns det likaså kunskap som vi ännu inte har förstått nyttan av. När Albert Einstein först presenterade sina teorier så var det många i hans samtid som inte förstod dessa, än mindre vad nyttan med dem skulle vara. Så sent som under förra veckan kunde man läsa om att man har kunnat belägga existensen av gravitationsvågor – något som Einstein förutsåg redan förra seklet – en historisk upptäckt, absolut, men kanske ingen som är avgörande för de flesta av oss i vardagen.

För att fortsätta genomgången av vad de traditionella vetenskaperna har gett oss i form av kunskap om vatten så vet vi vidare att vår jord till 71% är täckt av en ganska stor ansamling av denna molekyl. I ämnets mest exciterade form – då molekylerna rör sig mest kaosartat – är det skadligt för oss, vi bränner oss, och likaså i sin minst exciterade form – då molekylerna är stillastående och ordnade i perfekta rader – kan vi istället få frysskador. Som kuriosa kan nämnas att man vid olika musikinstitutioner, samt även ishotellet i Jukkasjärvi, har experimenterat med detta ämne i fast form – det vill säga is – genom att tillverka olika musikinstrument och därigenom tagit reda på hur is-marimbor, is-violiner samt is-traversflöjter låter. Åter igen kan jag inte säga vad detta har för betydelse eller nytta för oss i framtiden – ännu en kvalificerad gissning är att det kan visa sig att molekylerna i de is-instrument som klingar bäst har en speciellt välstrukturerad konstitution, eller är is med extra lite föroreningar – men detta återstår att se.

I vattenmolekylens flytande form är den livsviktig för oss människor och inom de flesta konstformer har den gett upphov till en mängd konstverk, inom bild, litteratur och musik (säkerligen inom de flesta andra konstarter också). Kanske har några av dessa konstuttryck påverkat människor genom tiderna till att ändra åsikter eller uppfattningar. Jag vill anknyta till det berömda citatet överst i denna text, av musikern Leonard Bernstein, som sätter fingret på konstens betydelse i vårt samhälle. Jag tror att det också är här forskning i och genom konstuttryck kan finna en viktig roll i framtiden.

Ett exempel på hur detta kanske kan te sig kommer från en avhandling av kompositören Hans Gefors, Operans dubbla tidsförlopp (2011) . Han ger där ett exempel på hur man medelst teori inte kan se eller förutse mönster, men där ens sinnen – i det här fallet hörselns och hjärnans omedvetna bearbetning av hörselintrycket – kan det. Gefors belyser med ett musikexempel av kompositören John Cage som är skrivet med speciell avsikt att bryta mönster och former:

”Om man lyssnar till en inspelning av Cage flera gånger, till exempel ett avsnitt ur pianoverket Music of changes, så hör man ändå snart en rudimentär skiktning. Människans hjärna kan inte låta bli. Man ser mönster var man ser och man hör mönster överallt, oftast utan att anstränga sig.” (s. 55)

Av någon (förmodad) evolutionär anledning så kan vår hjärna inte låta bli att leta upp mönster. Tänk er en frostig glasruta – för att återknyta till vår ovan nämnda molekyl – vem skulle kunna låta bli att se närmare på de mönster som iskristallerna skapat och hur de varierats? Ett lysande (musikaliskt) exempel på det här kan man uppleva på följande video med sångaren Bobby McFerrin som får publiken att förutsäga ett musikaliskt mönster (en pentatonisk skala) utan att ha tränat på den i förväg: https://youtu.be/ne6tB2KiZuk.

För att återgå till Gefors så beskriver han sin upptäckt kring vår förmåga att se, höra och känna mönster, och kommenterar detta i en anknytande fotnot:

”Själv har jag alltid komponerat musik utifrån svängningsmönstrens gestalttryck: att musik är mönstrad och att många förlopp pågår samtidigt i olika tempi. Men man kan inte utifrån teorin förutse mönstrets kraft, däremot kan man med örat leta upp mönstret i musiken.” (s. 56)

Kommentar i fotnot:

”Det är lustigt att detta är omvänt mot vad man vanligtvis väntar sig av teorier. Styrkan i naturvetenskapliga teorier är att förutse fenomen. Den här inställningen siktar mot att öka möjligheterna att skapa nytt utifrån en bild. Vad det kunskapsteoretiskt innebär kan jag inte bedöma. Men teorin beskriver i alla fall musikfenomenets generella natur och säger att utfallet av den är oändligt stort. Att musik består av svängningsmönster säger något om dess egenskaper men inget om musikens kvalitet. Komponerandet, musicerandet och lyssnandet är de praktiska verksamheter som vaskar fram det övertygande ur alla möjligheter.” (s. 56)

Åter igen den frostiga glasrutan som metafor: i teorin har vi exakt kunskap om hur en iskristall är uppbyggd och hur molekylerna positionerar sig inom iskristallen eller isblocket, men teorin kan omöjligen förutsäga vilka mönster som frosten kommer att skapa på glasrutan. Dessa kan vi däremot avläsa med våra sinnen, främst synen men i viss utsträckning också känseln. I sin fotnot skriver Gefors ”Vad det kunskapsteoretiskt innebär kan jag inte bedöma…” och jag tänker att han, liksom jag, inte sitter inne med svaret på hur olika typer av kunskap kan komma att användas i framtiden.

Jag tror dock att det McFerrin och Gefors belyser kan ge en hint om vad som kan vara de nya perspektiven som den konstnärliga forskningen kan bidra med till forskarvärlden.

 

Daniel Stighäll är konstnärlig doktorand i musik vid Luleå Tekniska Universitet med arbetsplats på Brewhouse. Varje månad står Daniel för en betraktelse kring musik och konst i relation till omvärlden.

Webbyrå mkmedia
Till toppen