Meny

Improvisation som bro mellan ”Nu” och ”Då” – Daniel Stighäll


Fredagen den 18 april uruppförde min ensemble Serikon och Radiokören ett nytt stycke av den brittiske kompositören Gavin Bryars. I en kommentar till sitt stycke – som heter De profundis aquarum – skriver han följande:

”There are a couple of things for both you and the choir to be aware of, which might make life easier and happier!

One is that no one should think of the metronome markings that I have given as absolute. They are simply a guide and mainly indicate the relative tempi between the various sections. I know that when people sing and when instruments play, it can be quite different from what I hear in my head, late at night in my studio. So please feel free to stretch these as much as you like, and even to try radical differences.

Secondly, for the instruments, especially the wind instruments but also anyone who has a solo line, there is freedom to add ornamentation and decoration at will. This would make sense especially in the instrumental opening or in the various interludes between the singing. But even when the instrument double the vocal line, it would be interesting to give an extra colour through this means according to how the individual players feel, and as to how you might all feel collectively.

This is another way of saying that once the piece leaves my hands, it belongs to those who play it!”

(Personlig e-postkommunikation med Gavin Bryars, 5 april 2015)

Det Bryars skriver i citatet här ovan sammanfattar mycket väl den mentalitet jag försöker använda mig av i min och Serikons musikverksamhet. Detta gäller all musik och är ett tankesätt som jag försöker applicera både på den historiska och den nyskrivna repertoaren.

En viktig del av detta arbete, och ett ämne som har fascinerat mig länge, är den improvisationstradition som finns dokumenterad i europeisk musik och synliggjordes under de sista decennierna av 1500-talet och de första av 1600-talet, alltså under den sena renässansen och tidiga barocken. Denna period är också den musikhistoriska period som jag vanligtvis befinner mig i när jag arbetar med min ensemble.  En rad improvisationshandböcker – de flesta med tydligt pedagogiskt upplägg – publicerades under denna period i musikhistorien och erbjuder en intressant inblick i hur dåtidens musiker förhöll sig till sin samtidsmusik. Det är också tydligt att den traditionen har ett mycket gammalt förflutet – inte osannolikt lika gammalt som instrumentalmusiken själv – och har starka paralleller med etnisk musik. Jag har alltid varit intresserad av att levandegöra musik på olika sätt, varför detta område ligger mig varmt om hjärtat.

I mitt förra blogginlägg diskuterade jag fenomenet att beröras av musik, och jag vill återknyta lite kort till detta nu. Jag tilltalas av den historiska musikens klangliga enkelhet, som ger ett mycket rent uttryck. En liknelse jag brukar använda i pedagogiska sammanhang är att jämföra den historiska musiken med antika vita marmorstatyer, och detta enkla och rena uttryck kan för mig skapa starka upplevelser i konsertsituationen, oavsett om jag själv medverkar i musicerandet eller som åhörare.

Mitt fascination för den historiska improvisationstraditionen – som alltså applicerades på dessa vita marmorstatyer – beror på flera saker. En av dessa är att det djupt inbäddat i vår västerländska ”konstmusik”* finns en improvisationstradition som har sina rötter i den folkliga musikens gehörstradition; de antika marmorstatyerna var målade i klara färger!

Detta fastslående är inte enbart en metafor utan också ett historiskt faktum. Ett exempel på detta kan man se i bilden nedan, hämtad från Medelhavsmuseets publikation ”Vita lögner”. Det är en färgrekonstruktion av den så kallade ”Alexandersarkofagen” (300-talet f. Kr.) baserat på färgpigment hittade på originalreliefen.

Mitt intresse för renässansimprovisation har också lett till två tidigare arbeten på C- (musikpedagogik) och Masternivå (musikalisk gestaltning) samt artikeln ”En bro av LEGO”. En del av de tankar och idéer som jag har med mig till mitt nuvarande forskningsarbete uppstod redan under processen med dessa arbeten. Ett av resultaten i mitt masterarbete växte till en idé som jag haft svårt att släppa, men nu har chansen att blåsa liv i igen. Under rubriken ”Förslag till vidare forskning” i mitt masterarbete har jag skrivit följande:

”Hur kan renässansimprovisationen utvecklas vidare? Jag har i detta mitt masterarbete utgått ifrån Notation och med hjälp av de verktyg jag beskrev i C-arbetet uppnått Improvisation men under resan dit känt att det finns potential att driva denna färdighet ännu längre. Vid ett flertal tillfällen, dels under min egen övning, dels under arbetet med masterkonserten, har jag känt att jag nog passerat de historiska gränserna som innefattas av begreppet ”renässansimprovisation” (…) och funderat över denna metods vidareutveckling och användande i nutida repertoar. I ett sådant nytt sammanhang skulle begreppet ”renässansimprovisation” kännas förlegat och eventuellt behöva kallas för något annat. En logisk vidareutveckling av mitt intresseområde renässansimprovisation skulle följaktligen mer inriktas på spänningsfältet mellan Rekonstruktion-Innovation och utforskandet av gränslandet däremellan samt även att spränga dessa gränser.”

I citatet är den springande punkten ”spänningsfältet mellan Rekonstruktion-Innovation och utforskandet av gränslandet däremellan samt även att spränga dessa gränser”. Det är precis detta som mitt nuvarande doktorandarbete, och egentligen all min musikverksamhet, går ut på.

För mig, och i Serikons verksamhet, fungerar improvisationen som det perfekta medlet att levandegöra den historiska musiken och därmed också transformera den från historisk till att bli skapad i nuet. En av Serikons första konsertproduktioner hade fokus på detta ämne och ledde också fram till ensemblens första CD-produktion Along uncharted routes.

 

Not:

* Ett begrepp som jag är emot, då det antyder att den musik som utesluts ur det begreppet inte är konst. Det är emellertid för många ett vedertaget begrepp för en viss sorts musik, i de flesta fall komponerad eller klassisk musik enligt Nationalencyklopedin, och det är därför jag använder begreppet här. Min fortsatta text kommer dock att visa att just det begreppet är missvisande.

Webbyrå mkmedia
Till toppen