Meny

Hope – Fear, Daniel Stighäll


Blogginlägg om hopp och rädsla av Daniel Stighäll

President Snow: Seneca… why do you think we have a winner?
Seneca Crane: [frowns] What do you mean?
President Snow: I mean, why do we have a winner? I mean, if we just wanted to intimidate the districts, why not round up twenty-four of them at random and execute them all at once? Be a lot faster. [Seneca just stares, confused]
President Snow: Hope.
Seneca Crane: Hope?
President Snow: Hope. It is the only thing stronger than fear. A little hope is effective. A lot of hope is dangerous. A spark is fine, as long as it’s contained.
Seneca Crane: So…?
President Snow: So, CONTAIN it.

Denna dialog hålls mellan President Snow och Seneca Crane, spelmästare av Hungerspelen i filmen med samma namn – The Hunger Games från 2012.
“Hopp. Det är den enda känsla som är starkare än rädsla” – i sitt sammanhang, det vill säga i filmen, så förstår man med all önskvärd tydlighet att ”Hopp” verkligen kan vara starkare än ”Rädsla”. Människorna ute i de 12 distrikten är förtryckta av den härskande klassen i huvudstaden, de har inget mer att förlora och greppar efter det minsta halmstrå som kan ge dem hopp – men hur väl stämmer det överens med vårt verkliga samhälle?

För de som kommer flyendes över Medelhavet i knappt sammanhängande båtar är det tydligt att Hopp har övervunnit Rädsla med tanke på alla faror som måste besegras innan de kommit fram. Men, för oss som redan bor i västvärlden – vi som har allt som inte de flyende har – kanske incitamentet att känna Hopp saknas? En avsaknad av ett mål, att ha något att sträva mot (förutom, möjligtvis, än större ”tillväxt”…)?

Om så är fallet återstår Rädslan.

I Scientific American publicerades följande artikel den 27 juni: Brexit and Trump: When Fear Triumphs Over Evidence – The psychology behind why so many people are willing to ignore the experts.

Författaren Julia Shaw skriver bland annat:

”…emotion and memory have a complex relationship. But research suggests that, overall, we are more likely to remember a statement that is highly emotional than something that is not (…) When pundits argue that people don’t need experts (…) They are asking you to turn off your logic and turn on your emotion, because they know that it is difficult to use logic once fear takes over.”

Detta är ett genomgående tema inom politik i vår del av världen idag, att låta rädslan styra våra val, och detta under en tid när vi har det bättre ställt än någonsin tidigare. Detta leder till en situation som beskrivs mellan raderna i ”Svenskarna har fel om nästan allt”, vilken är en slags svensk omarbetning av artikeln ”British public wrong about nearly everything, survey shows” (9 juli 2013). Artikelförfattaren Andrev Walden väljer några exempel:

”Britterna tror att 21 % av befolkningen är muslimer medan den faktiska siffran är 5 %. Svensken gissar 17 % men även här är facit ungefär 5 %. Frågan ställdes till människor i 14 länder och samtliga överskattade andelen muslimer kraftigt, oftast med en fyr- eller femdubbling av verklighetens andel.”

(…)

”Mer än varannan brittisk medborgare tror att våldsbrottsligheten ökar när den i själva verket minskar. Skenföreställningar om att brottsligheten ökar är besynnerligt vanliga i hela västvärlden (där brottsligheten generellt minskar stadigt) och Sverige är inget undantag. Drygt 7 av 10 svenskar tror att brottsligheten ökar (det gör den inte) medan 3 av 10 tror att brottsligheten ökar kraftigt (det gör den alltså inte heller).”

Man kan undra hur allt detta kommer sig eftersom vi lever i ”informationssamhället” vari det aldrig tidigare har varit enklare att söka och få svar på nästan vilka frågor som helst. Som jag varit inne på i tidigare bloggar så leder detta emellertid också till ett ”desinformationssamhälle”, en ekokammare eller spegelsal (för att använda Sygmunt Baumans begrepp), där alla som hojtar på ett visst sätt får svar av dem som hojtar likadant.

Det klassiska begreppsparet Förnuft och Känsla som, åtminstone i mitt tycke, bör balansera och komplettera varandra tycks mer och mer slitas isär och polariseras. En situation som har uppstått i denna informationspolarisering beskrivs av Shaw:

”This is also why politicians like Trump and the Brexiters like to say they represent ”ordinary people.” Of course, ”ordinary people” don’t exist. (…) Presenters of such arguments are trying to make you feel negative emotions against an imaginary opponent (usually the ‘elites,’ who also don’t actually exist), trying to get you to disregard evidence and logic.”

Det har blivit fult att vara expert, att ha djup kunskap om något, och de känslor som lyfts fram i dessa sammanhang tycks övervägande vara negativa – rädslan för det obekanta lyfts fram, när medkänslan för sina flyende medmänniskor borde vara det rådande.

I slutet av sin artikel berör Shaw denna obalans, och hur den också påverkade folkomröstningen kring brexit. Hon drar uppenbara paralleller till upptakten av det amerikanska presidentvalet (men samma tongångar ljuder tydligt över hela västvärlden) och skriver följande:

”What I want to leave you with is this; know that emotion-based campaigns can be incredibly compelling, and that they can severely cloud memory and decision making. Don’t repeat the mistakes of the British EU ‘Remain’ campaign, which severely overestimated the impact of calling on evidence and experts to convince people to vote in their favor.”

Både Shaw och Walden är inne på samma spår; att emotion-based campaigns can be incredibly compelling, där rädslan för det obekanta premieras och man uppmanas blicka tillbaka till en romantiserad bild av hur det var på den gamla goda tiden (som förvisso var gammal men mestadels inte särskilt god). Walden nämner orsaker till denna obalans:

”Det finns många delförklaringar till de här skenföreställningarna – från medialogiken till beteendevetenskapen – men ett tydligt svar från den senare är att vi överskattar eller överdriver det vi på ett eller annat sätt uppfattar som främmande, oroande eller provocerande.”

Det finns anledning till självrannsakan här: skenföreställningarna som sprids i media ger upphov till att ”Svenskarna har fel om nästan allt”. Men dessa skenföreställningar sprids i media på grund av att det är just den typen av vinklade nyheter som vi i allmänheten vill läsa. Vi har alltså oss själv att skylla.

Det man kan skönja i bruset kring detta ämne, denna obalans, är en dragkamp mellan två generella grupperingar i vårt samhälle:

  • De som tycker att man bör ta reda på fakta samt lita på experter (det vill säga ”eliten”), eftersom dessa torde ha mest kunnande om sina respektive ämnen. Denna grupp tyr sig sällan till konspirationsteorier och är ofta för öppenhet och mångfald, de är för förnuft men har därmed svårare att acceptera att folks magkänsla och intuition kan vara viktiga vägledare.
  • De som tycker att en (fjärran makt-/ekonomisk-/kultur-) elit tagit över styret av samhället, vilket gjort att de enskilda individernas röst inte längre hörs särskilt tydligt. Denna grupp anser att den privilegierade eliten (”experterna”) skor sig på bekostnad av den vanliga människan och ser främmande inslag i samhället som ett potentiellt hot. Känslan får styra och dessvärre är känslan i nuläget rädsla.

Oavsett vilken av dessa grupper som leder ”dragkampen” så tycks en övervikt av endera sidan vara tecken på bristande demokrati. För mig skulle en möjlig definition av demokrati därför kunna vara balans mellan förnuft och känsla, där känsla bör präglas av Hopp, Nyfikenhet och Medmänsklighet – för övrigt anser jag att samma balans mellan förnuft–känsla bör vara ett utmärkande drag inom konstnärlig forskning.

I The Hunger Games har obalansen varit förhärskande under lång tid. President Snow har tagit kontroll både över eliten och – som han tror – känslorna Hopp och Rädsla och använder detta i sitt propagandavapen till att styra folket.

”A spark is fine, as long as it’s contained.”

Det visar sig att en gnista av äkta hopp räcker för att bryta diktaturen och få revolutionen att ta sin början.

”Hope. It is the only thing stronger than fear.”

Webbyrå mkmedia
Till toppen