Meny

Drömmen om det andra livet…, Daniel Stighäll


Blogginlägg september 2016

Så här beskrivs handlingen från en commedia dell’arte-pjäs – Lo Schiavetto, det vill säga “Den lilla slaven” – från 1612:

The drama of Lo Schiavetto hinges on overlapping variants of travestimento, with each of the central characters cross-dressing to some degree: the blonde female lead Florinda (played by Virginia) spends all but the final moments cross-dressed as a black male slave, Italo-Catholic lovers disguise themselves as Jews, and vagabonds claim to be nobility disguised as vagabonds. Each of these incidents of travesty maps onto one of the three interwoven plots of the play. Florinda, having been betrayed and dishonored by her lover, Orazio, wanders the world in disguise as Schiavetto, searching for Orazio so as to poison him and take her revenge; two impoverished but wellborn suitors (Fulgenzio and Florinda’s ex-lover Orazio) vie for the hand of the village heiress, Prudenza; and a thief, Nottola (played by Arlecchino), passes himself off as a nobleman thanks to his generosity with other people’s money. At the moment of narrative resolution, Orazio survives a miscalculated yet still potent dose of arsenic, and after Florinda-Schiavetto’s confession the two are happily reunited. Prudenza settles for Fulgenzio, and Nottola is revealed as a fraud. In the midst of this confusion, Florinda’s long-lost brother, Lelio (played by Giovan Battista Andreini), turns up disguised as an actor called Facceto. Though he intended to kill Florinda for having disgraced the family honor, he forgives her and the play ends happily.
(Wilbourne, 2010)

I mitt pågående forskningsarbete har en inledande studie varit att fördjupa mig i musikens och kulturens utveckling under 1500-talet i Italien. Jag gör detta för att hitta de olika strömningar inom dåtidens musik och tanke som ledde fram till de första operorna, vilka uppstod alldeles i slutet av 1500-talet. Inom musikdramatik genomfördes ett intensivt experimenterande i genren och det var ingen självklarhet att operan – såsom vi känner den idag – skulle komma att se ut som den trots allt gör. Experimenterandet skedde i alla samhällsskikt, från de riktigt folkliga, ståupp-liknande commedia dell’arte-miljöerna till de lärda, nyplatonska diskussionsgrupperna som var knutna till olika furstehov.

Efter att ha studerat ämnet har jag lagt märke till att det i alla dessa samhällsskikt fanns en strävan efter ett annat livsöde än det man hade och var född i. Detta yttrar sig på olika sätt. I exemplet här ovan, från Lo Schiavetto, ifrågasätts rollerna i samhället genom att dessa skiftas runt – de lägre stående tjänarfolken klär ut sig till adelsmän och vice versa, religiösa attribut byts ut – i just commedia dell’arte var denna typ av förvecklingskomedi närmast regel. I korthet handlade det ofta om att de gamla, rika och/eller mäktiga rollfigurerna – såsom Pantalone och Dottore Gratiano – blev utsatta för lister och ränker genomförda av de rollfigurer i de lägre samhällsskikten – såsom tjänaren Burattino och kurtisanen Franceschina ofta i samarbete med det unga kärleksparet som fanns med i de flesta handlingar. I detta låg den komiska potentialen, men också ifrågasättandet av den samhällsordning som rådde.

I andra änden av samhället – vid furstehoven – yttrade detta sig på ett annat sätt. William Prizer beskriver en förändring i hovkulturen från medeltiden till renässansen:

Since the twelfth century, lyric love songs had by and large adopted the conventions of l’amour courtois. Scholars have debated the origins and meaning of this doctrine since Gaston Paris invented the term itself in 1883. Paris saw this courtly love as inherently illicit, furtive, idolatrous, and ennobling. It was illicit because in most cases the woman loved was married to someone else. It was furtive because the notion of love for a married woman ran counter to the beliefs of feudal society, which held that nothing could justify a violation of the marriage vow. It was idolatrous because the woman was viewed as virtually a goddess-an untouchable, worshipped object who was to be admired and served from afar. It was ennobling because, through his raising of the love-object to the status of a goddess, both the lover and his lady were elevated and because the man served with no expectation that his love would be consummated.

I slutet av 1400-talet, och speciellt under hela 1500-talet, påbörjas en ny strömning där en längtan till världen och livet utanför hovets strikta gränser tycks eftersträvas. Ett tydligt pastoralt tema – förvisso starkt romantiserat – märks i mycket av den musikdramatiska repertoaren vid de italienska furstehoven och en inofficiell hajp med tämligen ekivoka, lantliga sånger florerar också i de mer intima kretsarna. Prizer framställer detta på följande sätt:

In these works, the performer and listener have left entirely the world of the court, and the poems represent an implicit escape from it. This is true in both a literal and a metaphorical sense: the poem takes place outside what has been called ”the sacred precinct” of court life, in the countryside, and the courtier is accompanied or replaced by the country maid, villager, or rustic. Even in relatively innocent works, this difference is clear: although one of the characters in the poem could be a member of the elite, the setting is physically removed from the court itself and other characters are not of the elite.

Som ett exempel på denna typ av repertoar ger Prizer den då mycket kända frottola-sången Un Cavalier di Spagna:

Un cavalier di Spagna
Cavalca per la via,
da pie de la montagna,
cantando per amor d’una fantina:

 ”Voltate in qua, do bella donzellina
voltate un poco a me, per cortesia,
dolce speranza mia ,che moro per tuo
amor; bella fantina, i’ t’ho
donato el cor.”

Apresso una Fontana
vidi sentar la bella soletta in terra
piana, con una girlanda di fresca
herbecina:
”Voltate in qua … ”

A Spanish cavalier
Rode on his way,
From the foot of the mountain;
Singing for the love of a maid:

”Turn to me, O lovely damsel,
Kindly turn to me for a while,
My sweet hope,
I die for your love;
Lovely maid, I have given you my heart.”

Near a spring
He saw a lovely woman sitting Alone in the meadow
Wearing a garland of fresh herbs. ”Turn to me … ”

Om frottole var en sorts sånger som var hyfsat rumsrena, så var de än mer lantliga villote inte det. När frottola-sånger framfördes vid större sammankomster vid hoven så var villotta-sångerna mer ämnade som privat förnöjelse för individen. Ett sådant exempel är La mi fa solfare av Bartolucci:

It opens with a musical pun: the meaning of the first line is literally, ”She makes me burn like sulphur,” but the Italian for this phrase consists entirely of solmization syllables, and Bartolucci takes advantage of this by using these pitches for the opening, imitative passage (a-e-f-g-bb-a), just as he does in the phrase ”la mi fa sonare” and at ”lassa fare a mi.”:

La mi fa solfare
la falsa Reconchina,
la mi fa sonare
la borsa ogni matina,
et vol che la Rosina
contenti el suo Zanolo.
O che piacer, andar senz’allea volo!
Da poi, con baglie et zanzie,
in su le guanzie
me tien una mano;
con l’altra, pian piano,
tira i bezzi a si;
et dice: ”lassa fare a mi,
hor lassa fare a mi,
ch’in breve et pochi di
t’andaré col boccalon.”

She burns me up
The false Reconchina,
She makes me shake
My “purse” every morning,
And she wants Rosina
To content her Zanolo:
Oh what pleasure to fly without wings!
But then with jeering and chattering, She holds me
By the cheeks with one hand
While with the other slowly, oh so slowly,
She takes the coins for herself
And says, ”Let me do it
Now let me do it,
Because soon, for a few days,
You will limp about like a beggar.

Givetvis är det flera ord i denna text som har dubbelbottnad betydelse, de som Prizer har översatt till purse och coins till exempel, och det fanns ett helt lexikon med den här typen av slang-ord som man var tvungen att känna till för att förstå hela betydelsen av sången – vilken i stort alltid var under bältet. Dessa exempel belyser ganska tydligt det nya intresset för den rustika idyllen som uppstod under senrenässansen.

Man kanske frågar sig vad detta har för betydelse för oss idag? Personligen ger det mig en bild av hur människor uppfattade sin omvärld under 1400- och 1500-talet; även om det på den tiden i stort sett var omöjligt att förändra sin livssituation så var det ändå möjligt att drömma sig till det andra livet, alternativt håna och driva med de mäktiga i samhället. Förutom det så kan man fundera och kanske dra paralleller till hur vi själva beter oss i liknande situationer – är det så att vi också drömmer oss bort till en (romantiserad) idealvärld där livet är enkelt och okomplicerat? Eller, händer det att vi idag också gör oss lustiga över hur människor med makt eller resurser beter sig och, genom satir, belyser och kritiserar det? Är det så att vi idag inte skiljer oss så mycket från människor för 400-500 år sedan?

Källor:
Prizer, W. F. (1991). Games of Venus: Secular Vocal Music in the Late Quattrocento and Early Cinquecento. The Journal of Musicology, 9(1), 3-56.
Wilbourne, E. (2010). Lo Schiavetto (1612): Travestied Sound, Ethnic Performance, and the Eloquence of the Body. Journal of the American Musicological Society, 63(1), 1-43.

Webbyrå mkmedia
Till toppen