Meny

De sjungande sanddynerna vid Dunhuang – Daniel Stighäll


“Till och med på dagen hör man dessa andar tala. Och ibland kan man höra ljudet av olika slags musikinstrument och ännu oftare ljudet av trummor, och vapenslammer.”

Brewhouse blogg

Så berättar Marco Polo år 1271 om de sjungande sanddynerna i Takla Makan-öknen i sin bok “Il Milione”, en bok som har fortsatt att fascinera och inspirera sedan dess.

Marco Polo blev känd redan under sin livstid (1254-1324) tack vare sin reseskildrande bok. Det sägs att han, på sin dödsbädd, ombads av kyrkans representanter att ta tillbaka allt det han hade beskrivit i den, eftersom det uppfattades som lögner av kyrkan. Marco Polo svarade att han inte ens berättat hälften av allt han hade upplevt. En av alla dessa fantastiska historier var hans berättelse om de sjungande sanddynerna vid Dunhuang. Detta är ett fenomen som har förundrat mänskligheten i århundraden och på senare tid har en del forskning genomförts för att förklara fenomenet (se exempelvis denna artikel).

Långt före Marco Polo – i ett av de tidigaste dokumenterade vittnesmålen av detta fenomen från 600-talet – berättade buddhistmunken Xuanzang följande om den sjungande sanden:

“At times sad and plaintive notes are heard and piteous cries, so that between the sighs and sounds of this desert men get confused and know not whither they go. Hence there are so many who perish in the journey. But it is all the work of demons and evil spirits.” (översättning av Sally Hovey Wriggins)

Under sin pilgrimsvandring till Indien, där han skulle gå i Buddhas fotspår samt hämta hem och översätta buddhistiska texter till kinesiska, passerade Xuanzang Takla Makan-öknen och upplevde sanddynernas sång. Efter att ha tillbringat 16 år på resande fot bosatte han sig till sist i Dunhuang, en viktig knutpunkt efter Sidenvägen vid öknens östra ände, på just den plats där de sjungande sanddynerna hördes av Marco Polo mer än 600 år senare. Här skapades en viktig buddhistisk vallfärdsort dit en mängd dokument och konstverk fördes och samlades i Mogao-grottorna som låg i närheten.

I takt med att de landburna handelsvägarna övergavs, till förmån för sjövägarna, så minskade Dunhuang i betydelse, för att slutligen falla i glömska. Buddhist-templen i Mogao-grottorna murades igen och förblev förslutna i många hundra år. I början av 1900-talet upptäcktes dessa igen och en ovärderlig skatt av dokument, manuskript och bildkonst kom i dagen.

Dokumenten är från 400-1000-talet och består av allt mellan historiedokument, religiösa dokument, matematiska skrifter, kärleksdikter, folksånger och danser. Av det religiösa innehållet är de flesta buddhistiska skrifter, men även daoistiska, nestorianskt kristna och manicheistiska. Islam hade ännu inte kommit till dessa trakter innan Mogao-grottorna förslöts.

Dunhuang ligger vid den kinesiska murens allra västligaste utlöpare. Det var den här vägen handelsvaror, kulturer, religioner och soldater färdades till Kina men också mot Centralasien, Indien, Mellanöstern och Europa. Den här vägen färdades Djingis Khan och hans mongoliska armé, likaså Timur Lenk i hans imitation av mongolernas härjningar. Detta område var skådeplats i det som kommit att kallas “The Great Game” – maktkampen över området mellan Ryssland och det Brittiska kolonialväldet – under 1800-talet, kriget i Afghanistan och indirekt Gulfkrigen.

Man kan nu säkert fråga sig vad detta har med musikforskning att göra. Förutom det eventuellt musikaliska naturfenomenet så håller jag med – nej, det har inte så mycket att göra med musik eller konstnärlig forskning. Jag väljer att här göra ett avvikande inlägg. Istället ser jag på detta fenomen, och på platsens historia, som en spegling av mänskligt beteende som har blivit aktuellt på senare tid.

Oavsett vad som har försiggått genom historien – munkar, handelsmän, arméer och religioner som kommit och gått, gränser har skapats, flyttats och suddats ut, vilka folk som har tagit över och härskat i olika länder eller vilka som gör det nu, vem som är främling eller inte är främling – så fortsätter Dunhuangs sanddyner att sjunga sin sång.

Man frågar sig vad av allt detta som är viktigt i det längre perspektivet. Hur kan det vara så viktigt att så många ska komma till skada när religioner kolliderar med varandra (religioner som, så vitt jag vet, i samtliga fall i sin grund är fredliga eller förespråkar hjälpsamhet), eller att en hel värld ska riskera att gå under på grund av människors strävan efter mer än de egentligen behöver, eller att de som bor i ett land som har mycket inte kan hjälpa eller dela med sig till de som har inget?

Ett av dokumenten som återfanns i en av Mogaogrottorna – tryckt på papper och inrullat i sidentyg – var Diamantsutran, världens äldsta daterade tryckta bok från år 868. De avslutande textraderna är dessa:

Sålunda bör man se vår existens i denna flyktiga värld 

Som en liten droppe dagg, eller en bubbla flytande i en bäck; 

Som en blixt i ett sommarmoln, 

Eller en flimrande lampa, en illusion, en ande, eller en dröm. 

Webbyrå mkmedia
Till toppen